Hämnden

Skulptur och teckning

Historiska övergrepp av staten och vetenskapen slätas ofta över som en historisk nödvändighet. De tillskrivs en tidsanda som i nästa andetag hyllas för sina tekniska och medicinska framsteg. 

Som byggnadsantikvarie och antropolog tänkte jag att jag skulle kunna arbeta med att förstå komplexiteten hos människor och deras kultur, i det som byggts och skapats. Besvikelsen kom dock snabbt. Hos de institutioner som säger sig göra just det, finns mest bara godtyckliga bedömningar av människor baserade på deras utseende och pådyvlade karaktärsdrag, som svenskhet, nation och identitet. En del är romantiserande, annat är konservativa dumheter, som att Historien bäst skrivs med versal, som ett hjälteepos, för att vi också framtiden ska orka vara goda. I Historien ryms inte de sorger och död som utvecklingen orsakat. Mycket annat är rasism och förtryck klätt i samma ideologiska kostym som Sverigedemokraterna bär. 

Efter år av misslyckade försök att påverka inifrån de institutioner som slätar över förtrycken lockas jag nu av den behagliga känslan av hämnd.

I verket Hämnden utforskar jag gränserna för min egen vrede och högmod, gränsen för min empatiska förmåga. Jag smakar på känslan av hämnd och frågar mig om den går att omsätta till handling. Skulle det balansera mitt inre, ge en känsla av rättvisa? Hämnden är ful och näst intill förbjuden, samtidigt lockande. I Hämnden provar jag att ge efter, tillåta känslan och ge den en form. Jag väljer tre människor som ansvarar för situationer och handlingar som gnager i mitt inre. Personer som fortsatt upprätthåller lidandet. Jag provar att blotta dom här, som vita små byster vända mot väggen tillsammans med sina hus och sina institutioner som bleknar i våra minnen; Riksantikvarieämbetet, Vipeholm och Rasbiologiska institutet.